rapsodi

Jag har tänkt på en sak... varför blir man aldrig.. kvitt? Alltså, kvitt den där känslan som gör att man aldrig kan vara helt nöjd med sig själv..? För det finns ju alltid något som kan bli bättre, det kommer alltid något mer som gör att man ändå inte kan slappna av och inte tänka på krav som ställs och måsten som ska göras... oavsett om det är att bli klar med skolarbetet eller kunna lyfta benen högre i dansen eller bli smalare eller vigare eller rikare eller kunna hoppa på ett ben längre än typ en flamingo eller whatever. För man kan alltid göra ett bättre skolarbete och få bättre betyg eller lyfta benet ännu högre eller bli ännu smalare eller vigare eller rikare eller hoppa så länge på ett ben att flamingon typ går av eller whatever. Och lyckas man väl uppfylla ett mål så har man redan glömt att man hade det målet eftersom man hittar mål som gör en ännu bättre på vad det nu är. Varför kan man aldrig bara släppa krav, tankar och allt och bara vara utan att få dåligt samvete..? Eller jag ska väl inte säga "man".. kanske bara pratar för mig själv.

Jag ser mig ofta som duktig och är verkligen nöjd med mig själv för det allra mesta... eller nästan iallafall. Men hur kontollerar man den där känslan? Det där "Nästan"et som liksom inte försvinner, som inte går att tränga bort och som blir så outhärdligt? Man kan väl skylla på att dagens samhälle ser ut som det gör, alla är stressade och har ångest hit och depressioner dit.. och allt går att lösa med ett receptbelagt piller. Eh.

Orkar inte tänka på någonting längre, bara för att allt är så onödigt viktigt... varför blockerar sig hjärnan när man behöver den som mest? Och varför skriver man skittöntiga inlägg med halvflummiga klichéaktiga ämnen i sin blogg som man vet att man borde raderat för längesedan egentligen?

Godnatt iallafall.. får väl låta min hjärna sova bort flummigheten och försöka ställa in mig på teaterrep och prov och monolog och arbetsintervju och... nej nu får jag sluta. Godnatt.