rapsodi

bra sätt att hitta sina ryggmuskler längst ner på ryggen, vid svanken typ:

Sitt med fotsulorna ihop (skräddare typ) och häng över med huvudet. Tänk på att sitta på sittbenen så att du inte faller bak, det är då man hittar stretchen ordentligt. Låt/tvinga en kompis att massera, gunga och trycka på höftleden, ryggslutet, upp en längre bit över ryggen och dra längs låren. Tryck försiktigt ner lår/knän närmare marken, men tryck inte för hårt. Samma sak med ryggen, du slappnar av och låter din vän trycka ryggen över och ner över fötterna. Andas genom smärtan som man säger, och försök slappna av mer och mer för varje utandning. Man kanske inte känner något i ryggen i början, men efter ett tag när man släppt ner lår och allt i golvet ordentligt kan jag looova att man känner sina korta ryggmuskler. På mig är de sinnessjukt stela, och det är väldigt skönt när man väl har hittat det.

Det är mycket möjligt att man inte känner något över huvud taget i början, men det är bara för att man är stel.. tro mig, det kommer, och det hjälper en även när man sitter i andra (benen ut åt sidorna, utsträckta) och ska lägga magen i golvet. Vilket vi enligt Lena borde kunna vid det här laget. ehm.. jovisst, säger jag.

Nu ska jag äta kladdkaka.

Hörs.

löftadalens folkhögskola har investerat i ett föreställningspaket till oss. Alltså varje person i klassen har fått betalat för sig att gå och se ett antal dansföreställningar. Vi har blivit blåsta kan jag säga.

Den första vi såg hette Pacing in Vaudeville, en modern föreställning (hur många andra sorter finns det i dagens danssverige?) koreograferad av Örjan Andersson, som var helt okej, det fanns symbolik och jag fattade allt. Dock var det ganska forgetable, har förträngt hur man säger det på svenska, men ja. Tror ni fattar.
Den andra var en ca en timme lång föreställning som hette Carl Olof Berg Stand Up eller något sådant. Carl Olof Berg är en koreograf, så innan kunde man ju anta att det var någon form av dans där koreografen dansade med. Det var det inte. Det var Carl Olof som berättade om sitt liv hittills och hur han började dansa. Jag gillade föreställningen jättemycket, men det var ingen dans. Eller ja, om man räknar bort imitationen av Flashdance som han gjorde ett par gånger.

Det är dock den tredje som jag ämnar ägna min tid åt den här gången. Vi såg den igår. Jag har redan bearbetat den väl, men känns bra att skriva ner orden också.
Det var den värsta jäävla förbannade skit jag någonsin sett! Jag förståår inte hur riksteatern kan skicka ut en sådan föreställning och kalla det för DANS! Första akten, som jag iochförsig tyckte var bra, var också en ståuppföreställning men med en Lo Kauppi som pratade om sexism och männens förtryck mot kvinnor. Bitvis roligt men vid närmare eftertanke verkligen inte särskilt omvälvande eller tankeväckande. Och vaaaaad haaar deet meed daaaans att göööra??? INGENTING!
Och den andra akten ska vi ju då inte ens prata om. Det var fyrtiofem minuter av halvdana rörelser, självömkan, DÅLIGA "monologer" utan känsla och pretentiös attityd. Seriöst! Vem gör en föreställning där man vill inta scenen efter att ha varit gravid - göra en "comeback" - och göra det genom att ha dåligt sydda kostymer med låtsasmagar så det såg ut som att hon var gravid? det var ju det hon precis varit och skulle göra comeback ifrån! och så skulle denna föreställning handla om hur det gick för anna vnuk när hon var gravid och skulle föda barn. man fick seriöst se henne och hennes två dansare dansa med en stor mjukis-spermie och dansa på det intetsägande sätt som de gjorde, men med fokus på deras skrev. De gjorde en heeelt fruktansvärd dans där de bankade och slog på magen i ett mönster som de UPPREPADE. tre gånger. När de började på den andra gången höll jag på att gå därifrån. Jag förstår inte vad som höll mig kvar under den tredje. Sedan kom förlossningsdansen. Anna Vnuk satt på golvet och stirrade med "intensiv" (läs död) blick medan hennes två dansare drog ut rosa och röda snören ur låtsasmagen på henne (JA - det var B så det bara skreeek om det.) och dansen slutar med att hon föder. Och vet ni vad hon föder? En förbannad trasdocka!! Såg ut såhär ungefär. Som den gula. Tänk er anna vnok hålla upp en sådan här trasdocka, heelt förundrad och med en "stolt" blick och lyfta upp den som mofasa gör med simba i lejonkungen. Bara det att trasdockan ser heelt uppgiven ut och typ skriiiiker till mig att taaa den därifrån!!! Och det blir knäpptyst. det blir knäpptyst. jag KAN inte hålla mig längre. Jag (och Johanna som sitter brevid mig) bryter samtidigt ihop i en tyst skrattsalva, jag trodde jag skulle kvävas för att låta bli att skratta högt rätt ut, för det var ju ingen jättestor teater liksom och jag svär att anna vnuk hade gett oss en hatblick utan dess like. Så vi satt och vek oss av tillbakahållet skratt medan anna vnuk nere på scenen sätter upp den stackars trasdockan på en piedestal typ och utför en dans i dess ära. gissar jag. Jag såg bara slutet av dansen pga skrattattacken som sagt, men det jag väl såg - ja, dans är väl att ta i. Men ja, hon rörde på sig på ett sätt som vilken människa som helst som fått för sig att improvisera lite kan göra.

Jag får ta och fortsätta skriva om detta någon annan dag, för jag måste verkligen sova. Men SINNESSJUKT DÅLIGT verkligen. Och då pratar jag mest om den andra. Mest. Så av tre föreställningar har vi sett en föreställning som innehöll dans. Börjar man undra vad riksteatern sysslar med?!

Se den inte, snälla.

Natti, vi hörs.

alltså, barn är verkligen helt underbara. Vi hade avslutningsuppvisning idag med Funkykidz nere i Halmstad, och gud vilken upplevelse! Kom dit en halvtimme innan för att gå igenom detaljer, och sedan kom barnen. Sååå roligt var det! Vi skulle gå ut och hämta våra grupper i foajén och sedan gå in med dem för att ha ett litet genrep innan föreställningen. Det var kaos ett tag där verkligen. Det var bara tre från äldre gruppen som hade kommit när det gått typ tio minuter så jag blev liiite orolig, och de små barnen var bara på alla olika sätt man kan tänka sig. En hade ont i magen av någon oförklarlig anledning (nervositet) vissa sken som ljus hela tiden, någon var jättegrinig och ville bara vara med mamma, vissa frågade saker hela tiden bara för att allt var så spännande och vissa behövde gå på toa tiotusengånger. Så satt de på stolarna och det var jättejobbigt att vänta och var är mamma och jag har ingen jacka och jag har fortfarande ont i magen och var är funkybjörnen och när ska vi dansa och vilka ska uppträda ochsåvidareochsåvidare.

Och så började föreställningen, och de fick äntligen någonting att koncentrera sin otålighet på. Det flöt på, och när det var mina barns tur så var allt löst. Ingen var kissnödig, ingen var ledsen och alla ville bara upp på scenen. Hon som hade ont i magen sa på vägen upp med sin vanliga underbart glada stämma att hon hade inte ont i magen längre, och jag kunde inte låta bli att bli helt varm inuti (den ungen alltså, gladare får man leta efter!). Jag stod nedanför scenen och kunde inte sluta le medan jag visade dem hur de skulle dansa och var de skulle vara. Allt var bara underbart. Och så kom andra gruppen, de lite ändre som bara var sju stycken, och skulle dansa sin rockdans (PINK people, that's rock!) och de var sååå duktiga! Vissa hade haft problem med utstrålningen, men när de kom upp på scen släppte allt och de tog ut alla rörelser precis så mycket som jag hade tjatat om. Sinnessjukt roligt, jag kunde inte sluta le verkligen.

Herregud, man kanske skulle se till att bli gravid. Skit i vem killen är, bara jag får en liten unge som kan få vara bara min!
Nej, det vill jag verkligen inte, men jag längtar till den dagen kan jag säga.

Hörs

jag har börjat fatta grejen vad folk menar med att olika platser har olika sorters energi. Jag har alltid tyckt att  allt blir vad man gör det till, och det stämmer ju delvis... Men nu när jag i veckan dels har varit hemma hos Sven och Camilla (som flyttade till varberg nu i veckan :) och jämför det med huset jag bor i, så är deras lägenhet så ootroligt mycket skönare att vara i. Man vet vilka som rör sig i lägenheten på båda ställena, men eftersom jag trivs mycket mer med Sven och Camilla så blir det att man inte behöver ha koll hela tiden på var de är någonstans, för det är det jag gör hemma nu, även om det inte är medvetet så är det som att jag aldrig helt kan slappna av. I "mitt eget" hus. Och det är liite jobbigt. Jag kanske borde ta och leta upp en ny lägenhet iallafall.

Samtidigt är ju hyran sinnesjukt låg. och så är jag ju inte hemma så himla mycket, jag far ju omkring överallt. Imorgon ska jag till Halmstad för att Funkykidz har avslutningsuppvisning. Ska bli spännande :) och tråkigt, för funkykidz lägger ju ner i Varberg så vissa av barnen kommer jag ju inte se något mer.. så det känns lite sorgligt. Gött dock eftersom jag kommer få lön i december med utan att jag behöver jobba något! Eller ja, jag har ju jobbat eftersom jag inte fick någon lön i september eller när det var.. men ändå :) så kan jag koncentrera mig på att... eeh.. dansa. För det gör jag ju inte annars.

Hörs

tryck båda fötterna ner i golvet när man gör tondue, jete, grand batma.. allt som har med att skicka iväg benet ut ifrån kroppen att göra. hur otroligt knäppt det än låter, så tänk er att ni pressar ner båda fötterna i golvet medan foten man ska lyfta/sparka med fortfarande är kvar i marken, och när benet lämnar marken så har man helt plötsligt vkiten på det andra benet precis där det ska vara! Man får så mycket mer kraft, och man får vikten över tårna så mycket lättare, plus att man hamnar med vikten på båda fötterna när man stänger foten (vilket man ska ha.. :P ) jag letar fortfarande såklart, men det var verkligen en nyckelgrej. skitsvårt att få kläm på, för det känns som att man ska ramla hela tiden, men jag lovar - man gör faktiskt inte det trots allt!

en till grej när det gäller att lyfta benet, slappna av i rumpan och försök ta tag i utåtvridningsmusklerna på insidan av låren istället så slipper man lyfta med rumpan och se ut som en förbannad anka. En bra övning är att skicka ut benet rakt ut fram/till sidan/bak med sträkta ben, och gör sedan en plié (böj på knäna) med ena benet kvar i luften. Då kan man stå så en stund och experimentera och hitta vikten över tårna, att knät på ståendebenet är över foten, att man har bäckenet rakt ner, att man släpper rumpan på det ben som är lyft och att man vrider ut så mycket det bara går... med mera :P

Lena har börjat filma vissa övningar på baletten, och gud vad dåligt man mår när man ser sig själv! otroligt nyttigt dock, för man ser verkligen vad man själv gör och hur man ska rätta till det. Try that ;)

(haha.. blev tvungen att lägga till (er) i slutet av rubriken nu ju.. jag avslöjar alldeles för mycket här känner jag.)

Vi hörs.

alltså.. jag förstår mig inte på det programmet. (för er som inte vet vad det är så är det ett program där en man ska hjälpa en kvinna per program att trivas med sin kropp.) har råkat titta på ett helt program nu snart, och jag förstår inte. eller jo, grejen med att man ska lära sig acceptera hur man ser ut och sluta skämmas för det förstår jag, men varför koncentrerar de sig på att hitta underkläder som ska dra in magen som kostar över sexhundra spänn istället för att motivera människan att börja träna och äta rätt också?? för det är väl egentligen det som är nyckeln, att känna att man gör något åt sitt problem samtidigt som man känner att man är bekväm med sin kropp tills man har nått sitt mål så att man kan bli ännu mer bekväm med sig själv? och nu pratar jag inte bara om andra människor, jag pratar om mig själv i lika hög grad.. de grejer angående mitt utseende som jag inte gillar försöker jag ändra på.. självklart går jag på löftadalen för att ajg älskar att dansa, men det handlar ju minst lika mycket om att jag genom att träna såhär mycket och äta såhär relativt nyttigt mår bra och trivs med hur jag ser ut mycket mer än annars.

det känns bara som fel inställning att istället för att göra någonting åt hur man ser ut så ska man intala sig själv att man är snygg som man är... eller, det låter helt fel, för det är klart att man ska vara nöjd med sig själv, men är det något man inte är nöjd med så ska man väl fråga sig varför det är så och vad det är man vill ändra på och sedan göra det? det är klart att det hjälper att veta vad för kläder man passar i osv, men gör man ändå inte något åt det långsiktigt så döljer man väl bara det man hade komplex för från början..? eller är jag helt hemsk och omänsklig? snälla säg till i så fall, för jag förstår ingenting...

vi hörs

hade ju lektioner för funkykidz idag, och idag fick jag köra en liten specialare. Eveline som har hand om 4-5-åringarna som är innan mina grupper ville att funkybjörnen skulle komma på besök såhär näst sista gången, och vem tror ni fick spela denna fantastiska björn? Eh.. ja, det var ju då jag.

Mycket roligt måste ändå sägas, men tänk er själva att man ska få på sig en kostym gjord enbart i pälstyg som enbart sitter ihop genom en remsa kardborreband (hur stavas DET egentligen?) som sitter på ryggen. tänk er dessutom att ni har ett gigantiskt björnhuvud i samma material som man knappt ser någonting i. för att kostymen ska sitta rätt så MÅSTE huvudet på INNAN man knäpper kardborrebandet. som sitter på ryggen. MED ett gigantiskt björnhuvud på axlarna. fattar ni att det är liite krångligt att nå runt huvudet med denna sak på? förstår ni att det är fysiskt krävande? FÖRSTÅR ni hur relativt trött jag var redan innan jag skulle in till ungarna? dessutom kunde jag inte ha håret uppsatt, för då hamnade björnhuvudet fel.
och så bar det inte till barnen som äälskade funkybjörnen. som dock blev trött redan efter att ha dansat kycklingdansen. Ja, DEN kycklingdansen. sen fick björnen titta på och sen fick björnen vara med och dansa igen, för DET orkar ju björnen! så ytterligare en dans, håret har hamnat i ögonen, huvudet på sne, ett antal ungar har försökt slita av huvudet (vilka sadistiska ungar försöker slita av huvudet på en mjukisbjörn?!) och kommenterat att björnen är svettig (hur fan kände de det? luktade det eller vad?), svetten rinner ner för hela kroppen och björnen har snubblat över ett par av ungarna när de har sprungit runt i ringen. SEDAN är det dags för björnen att gå.

anar ni hur snabbt jag kom ur den där kostymen efteråt? fattar ni hur brutalt det måste ha sett ut när en människa sliter isär en funkybjörn för att sedan slita av sina kläder och nästan slänga sig in i duschen?

jag låter bli att skriva något om rubriken. jag tycker den talar för sig själv. om det är någon som inte fattar så kan den vänligen försvinna från min blogg.

hörs

innana lovet måste jag erkänna att jag inte ville ha lov, jag ville bara fortsätta att dansa och fortsätta utvecklas. men GUD vad bra det var måste jag säga! Tog det nästan bara lugnt och sov massa, sprang en dag och stretchade inte särskilt mycket. Det var verkligen precis vad som behövdes för att orka fortsätta fullt ut ända till jullovet. Perfect! och nu är vi igång och har börjat repa inför ett luciauppträdande vi ska göra ute på löftadalen som antagligen kommer bli både roligt och grymt bra :) bland annat en pepparkaksdans som vi gör på den moderna dansen och en tomtedans (eller vad det nu blir) i dunham-stil tror jag det var... låter konstigt men jag ljuger säkert, får rätta mig själv någon annan gång.

var på en föreställning som teater- och dansartreorna på varbergs gymnasium (vad heter det egentligen?) satte upp. Det var egentligen en barnföreställning, Snödrottnigen av H C Andersen om någon kommer ihåg? Men det var kul att se :) vet man vad de håller på med liksom, vi dansar ju med dem på kvällen på den moderna (och baletten för den som har det..). Men det fick mig att inse hur mycket jag saknar teatern, det var flera scener som jag bara tänkte på hur kul det hade varit att göra något av... gaah, jag måste gå musikal nästa år!

Men nu måste jag sova med... godnatt på er, vi hörs väl nån gång i framtiden.