rapsodi

hoho, har kommit på att jag i princip bara skriver nu sent på kvällen när alla normala människor antingen är ute och har roligt eller ligger och sover...

hade picknick vid havet med musikalarna idag, jag var duktig och cyklade till carolina och sen tog vi oss ner till en mysig vik där vi satte oss på några klippor. vi åt pratade och hade allmänt trevligt :)
lite roligt var det när ett gäng med tjejer och killar i nedre tonåren kom och satte sig på klippan nedanför oss, de skulle tydligen grilla, men det gick inte så bra. inte så jag satt och spionerade, men de verkade ha en del problem, för det första tror jag inte att de hade någon tändvätska med sig, vilket de dock löste på ett mycket kreativt sätt - hårspray! sedan hade dom tydligen ingen tändare utan de kom upp till oss och fick låna en, sedan tog det kanske en kvart för dem innan de kom tillbaka med den... hur lång tid kan det ta att tända på en engångsgrill liksom ^^ men ja, de verkade väl ha roligt, och det var rätt kul när de sa "det är dom som var med i gaycamp!". hoho, vilken kändis man har blivit. nästan som darin.
jag måste säga att jag inte avundas deras ålder, eller inte deras ålder så mycket som de förväntningar, eller vad man ska säga, man idag som fjortonåring har på sig. de ovan nämnda tjejerna och killarna diskuterade ett antal gånger under vår vistelse hur gott det var med cigaretter och hur mycket man röker och att öl är så hiimla gott och man har testat det och det och det... inte konstigt att tjejer i den åldern ser ut att ha en kaka i ansiktet bestående av alldeles för mörk foundation och måste springa omkring med för små linnen, pushup-bh osv... hur lätt kan det vara att vara tvungen att bete sig som en vuxen när man fortfarande är ett barn för att känna att man passar in i dagens mall av hur man ska vara? hur ska man kunna veta vad man själv vill när man får tusen olika påståenden om hur man ska vara, hur man kan bli coolare, mer omtyckt, smalare, snyggare, mer älskad? det är klart att man vill bli bättre och kan en cigarett få en att bli det, inte f-n låter man bli att ta den.

jag har aldrig gått igenom det här "stadiet" eftersom jag hittade kompisar jag var trygg med och som var trygga med mig, jag behövde aldrig känna att jag inte dög som jag var eftersom jag hade underbara föräldrar och vänner som tyckte om mig för den jag var. därför kan jag väl egentligen inte snacka om hur en sån här människa, eller ett sånt här barn rättare sagt, har det eller varför hon gör som hon gör. jag önskar bara att jag kunde säga till varenda fjortonåring att sålänge man är sig själv så kommer man att gå precis så långt som man själv vill. lyckas man strunta i vad andra säger till en vad man vill vara så får man en otrolig både självkänsla och självrespekt. självförtroendet tycker jag är en helt annan sak, jag har ett relativt dåligt självförtroende pga en massa saker, men jag har ändå ett visst mått av självkänsla eftersom jag har hittat det jag tycker om att göra, vilka människor jag trivs med och vilka begränsningar/möjligheter jag har. lyckas man bygga upp sin självkänsla tror jag att man till större del kan ignorera sitt dåliga självförtroende och trots det våga göra, tycka och vilja det man, eh ja, vill.

lagom flummiga tankar av en tanya i behov av en kopp grönt te.. godnatt gott folk.